Sofi utan e

För några månader sen sårade jag en vän som står mig så otroligt nära. Det log länge för oss båda att komma över det. Så som jag kände då vill jag aldrig mera känna. Det tog ont i mig bara att höra hennes röst. Att kunna se henne i ögonen tog tid.

Det som jag gjorde hände i berusat tillstånd. Min första tanke var fan, jag var full och jag tänkte inte. Men NEJ det är aldrig en ursäkt. och det vet vi båda.

Jag började fundera nu och kom fram till att de få gånger i mitt liv som jag faktist tänker på mig själv och sätter mig själv i första hand sker när jag är riktigt aspackad för att prata ren svenska.

Men efter det som hände, vet jag att hur full jag än blir kommer jag aldrig att göra sånt igen. Så som jag kände då vill jag aldrig aldrig aldrig aldrig mer känna.

Det var inte trevligt att leva med sig själv just då. Jag tillägnade henne ett inlägg redan tidigare idag, men här får hon ett till. För det är hon värd. För trots att vi båda lever våra skilda liv till fullo och inte alltid hinner träffas så mycket, så vet jag att jag kan ringa när som helst. Och då menar jag när som helst. Och hon kan ringa mig. Sån vänskap är värdefull.

Nu återstår bara att ringa den andra mycket mycket goda vännen som befinner sig på Åland för sommaren. Men det får bli imorgon. Jag saknar ju henne också ju.